Beskedet
- Söndag 7 April, första natten på bondavdelningen.❤ Runt kl:03 från söndag till måndagen somna lillen efter en lång dag på barnakuten och många timmar på jakt efter en synlig ven att sätta droppet i.
- Måndag 8 April, blev kvar med ännu mer dropp och för ett planerat och akut benmärgsprov på tisdagen. På kvällen tyckte jag Colin upplevdes lustig. Han var så gnällig och jag upplevde att han blev värre utseende mässigt. Under den kvällen och natten samla han på sig drygt 1 kg vätska.
- Tisdag 9 April, sköterskorna kom in och väckte oss klockan halv 9 på morgonen för att förbereda inför dagens benmärgsprov. Fick slänga på oss kläder och följa ner till plan 12, till operationsavdelningen då tiden kom så plötsligt. Påväg ner ser jag att Colin var mer svullen än någonsin. Det liksom vällde ut svullnader ur ögonen på honom. Vi följde med in och hälsade på narkos läkarna sen tog dom honom ur famnen på oss, bad oss pussa honom hej då och så vände dom ryggen och gick iväg med honom. Att se hans blick och svullna ansikte gjorde så ont i mamma hjärtat. Uppe på rummet ringde jag min pappa och då kunde jag inte hålla tillbaka längre. Allt hade gått så fort med allt! Jag var också väldigt nervös då man inte visste hur de gått för lillen under narkosen. Som förälder är man väldigt rädd att de värsta ska hända hela tiden. Men allt släppte när läkaren sen sa att allt hade gått bra och att jag kunde gå ner till uppvaket och hälsa på honom igen.
- Läkaren hade informerat om att dom hade skickat med benmärgsprovet med taxi upp till Stockholm och att han trodde vi skulle få svar tidigt dagen därpå så vi blev kvar en dag till. Mamma och min dotter Leona kom och hälsade på och spenderade en halv dag här, skönt att träffa lilla snörpan igen ❤. Kvällen kom och Leona följde med Timmy hem och mamma blev kvar över natten för att hjälpa mig med Colin då han var svullen, slemmig och hes efter narkosen. Han hade det så kämpigt på natten att andas så han fick inhalera flera gånger lilla bubben ❤
- Onsdag 10 April, dagen då vi skulle få svar på benmärgsprovet. Timmy skulle snabba sig upp till stan då han visste att läkaren skulle komma och berätta provsvaren efter deras läkarrond. Mamma åkte hem och Timmy kom, efter ca 10 min kom en sköterska in för att titta om pappan var på plats. Redan då såg jag att något var tok. Man liksom såg det på hennes blick innan hon gick iväg för att säga till att vi båda var på rummet. In kommer 3 läkare och några av avdelningens sjuksköterskor med var sin stol. Då visste jag att nu kommer det bli jobbigt. Pulsen steg så mycket att jag kunde höra hur det dunkade utanför kroppen. Sen sa Colins läkaren "detta var inget bra". Då exploderade kroppen, jag började skaka, värmen steg och en jävla massa stress utslag blomma upp över hela kroppen och jag bröt ihop... Det kändes som jag redan då hade förlorat min lilla bebis som låg och sov i famnen på mig när han förklarade sjukdomen och vad vi hade för resa framför oss. 💔 Är VÅRAN lilla bebis döds sjuk? - ALDRIG !! Han kom ju nyss!? Det var inte länge sen han låg i famnen på mig för första gången. Det var ju bara för 6 månader sen på någon våning under oss. 💔
- Ny sövning planerades nästan direkt för att få in en ny ingång för droppet då foten inte gick att ha i längden och att behandlingen var tvungen att starta. I samma veva satte dom in sonden då han natten innan hade svårt att få i sig mat pga sin svullna och slemmiga hals. Läkaren kom in och berätta att dom fick avbryta då syreupptaget sjönk under sövningen. Men att det gick trots allt 💕
- Beskedet och allt var jätte jobbigt och man var tagen hela dagen. Men det var inte förens man gick och la sig på kvällen som allt kom som en tsunami. Då blev jag så ledsen så jag inte visste vart jag skulle ta vägen och jag minns också att jag mådde illa och ville kräkas.
Det gick så fort med hans hud förändringar. Dom kom fortare och mer över hela kroppen.
- Torsdag 11 April, vilken jävla morgon. Man kände att man levde den morgonen. Allt jag önskade mig var att allt var en mardröm. Men när man öppna ögonen och såg sin lilla bebis inte vara sin lilla bebis längre och att man såg tydligt hur han tynar bort mer och mer i sjukdomen som bara blomstra upp på några dagar. Då kände man av tyngdlagen, fy fan, det kändes som jag skulle tryckas ner under golvet. Så jävla maktlös man är vid sånna här situationer. Jag kunde inte ens amma. Han orkade inte tutta på mig längre. Jag kände mig så otillräcklig. Jag kunde inte hjälpa honom med nått.
- Nu var det dags att starta behandlingen, en halv timme in i behandlingen ser och känner jag hur hans högra ben blev som en stor blå hård klump. DÅ blev jag rädd! Jag frågade sköterskan som stod bredvid mig om det skulle vara såhär, sen tog det inte lång stund innan det sprang in en massa sköterskor och läkare. Jag skakade och undra vad det var som höll på att hända. Timmy var hemma för att ordna med några saker, så han var flera mil bort. Där stod jag mitt i allt kaos och grät. Jag var så himla rädd!
- Han hade tydligen fått en propp i benet där ingången till cellgifterna gick in, behandlingen stanna upp. Läkarna gick iväg för att disskutera hur dom skulle gå tillväga. Dom hade två onda ting att välja mellan. Antagligen fortsätta behandlingen med risk att proppen skulle vandra eller vänta tills imorgon, men då hade det varit försent. Dom kunde inte vänta EN dag till på behandlingen för då hade leukemin tagit honom. Han insjukna alltså på så kort tid så jag blir rädd av tanken. Tänk om jag inte hade åkt in den där söndagen. Vad hade hänt då?
Mormor och morfars första möte efter beskedet.
- Fredag 12 april, dags för nersövning igen. Nu skulle det opereras in en dosa i bröstet för att ha en smidigare ingång till framtida blodprover och infart till droppet. En narkosläkare var dagen innan för att titta på Colin. Det var fler folk dom hade fått ihop från olika avdelningar som var tvungna att vara med under operationen ifall något skulle gå galet. Jag ska inte sticka under stolen med att både Timmy och jag gick på nålar den fredagen. Vi blev en aning nervösa när tiden sprang iväg och vi inget hade hört. Timmy försöker se och verka lugn för min skull, men jag vet att de sker ett krig inom honom. 💕
Åh Natalie. Jag känner sån smärta av att läsa det här. Hur ska då ni känna? Du är så väldigt stark som orkar dela med dig av allt detta. Jag känner så för er och Lilla Colin. Tänk vilken tur att du lyssnade på din instinkt och åkte in med honom. En mamma vet alltid bäst. Du skriver så bra Natalie. Vi alla ber för att allt ska gå bra. Masser masser kramar