Står och stampar
Sist skrev jag att jag var så glad att hans benmärg börjat komma igång och att hans sänka gått ner... Lyckan höll sig en dag.
Dagen efter hade sänkan gått upp det dubbla och hans vita hade börjat gå ner igen....
Några dagar senare, närmare bestämt idag. Har fortfarande benmärgen inte kommit igång.
Nu står vi alltså och stampar och dagarna är olidligt långa.
Hoppet om att få flytta hem till helgen ser inte så ljust ut längre.
Igår vakna vi upp till rusk och regn. Man kände verkligen att hösten kommit. Första och förmodligen den sista gången ni hör mig längta efter hösten. Men hösten iår innebar frisk pojke. ❣
För ett halvår sen kunde jag inte se hösten. Jag kunde inte ens tänka en dag framåt. Allt var mörkt. Det är rätt otäckt vad sorg kan göra med en som person. Dom känslorna man levde med, man trodde man betedde sig normalt och vanligt. Men nu i efterhand förstår man att man inte var sig själv.
MEN nu är hösten här trotsallt, vi är inne på hans förhoppningsvis sista vecka på sjukhus... EVER!
Och snart är denna mardröm över och vi övergår till en annan. Men jag hoppas att man med tiden hittar ett sätt att leva med den ständiga oron. ♡
Jag tänkte skriva lite mer om den första tiden framöver. När tid finns. Tills dess - hade så bra 👋