Känslor
Nästa tisdag är det dags för återbesök igen..
Jag ska inte sticka under stolen med att jag är nervös. Såhär länge har han inte gått utan cellgifter sen han fick cancer.
"Hur är det att vara hemma?" Får jag ofta frågan om.
Svaret på det är skönt, riktigt skönt! Det märker man på dom stora barnen med. Det är skönt att vara tillbaka till en vardag där man får vara tillgänglig till alla barn igen. 💕
Sen har jag varit rädd från att vi åkte från sjukhuset att mina känslor skulle braka loss när vi kom hem, att verkligheten skulle komma ifatt om vad vi egentligen varit med om. Tycker endå jag tagit det rätt bra. Fram tills i fredags....
Jag och Colin satt på golvet i tv-rummet. Jag skulle bara filma en liten filmsnutt när Colin satt och lekte och de värsta känslorna jag upplevt kom. Samma känslor jag hade när Colin fick sin diagnos.
Jag blev precis handfallen, jag ville inte sluta filma. Aldrig någonsin..
Jag vill ha varenda minut med honom sparat. Jag vill minnas varenda rörelse, blick och andetag han tar.
Jag är så jävla rädd att en dag förlora honom föralltid. 💔
Alla föräldrars stora rädsla, jag vet.
Jag är självklart lika rädd att förlora någon av dom andra barnen. Men att veta att Colin har en viss % att överleva gör att tankarna inte går att släppa. Inget jag kan förhindra eller göra något åt.
Jag kan bara se på och hoppas att ödet bestämmer föralltid frisk ❤
Med detta sagt så..
Pussa och krama om era kära en gång för mycket än en för lite. Filma en minut längre och ta fler bilder - Föreviga stunden, era minnen.
Ni lever idag, imorgon kan det vara försent 💗
Håller tummarna för er! Min dotter gjorde samma resa som er Colin för ungefär 9 år sen.
AML vid 6 månaders ålder, 6 månaders behandling och sen oändligt med uppföljning. Men hon är frisk, och det ska Colin också förbli!
Du har min mail nu om du vill lufta sånt som ingen annan kan förstå eller borde höra - jag har sannolikt tänkt samma tankar som du gör nu.
Ni är grymma, glöm aldrig det!