colinskampmotleukemi

Ni som följer mig på sociala medier vet och kanske läste det jag skrev på min Instagram för någon vecka sen om den första veckan på sjukhuset.  

När jag tänker tillbaka på den veckan så förstår jag inte hur jag/vi kunde stå på våra fötter..

Att få ett sånt besked som förälder går inte att beskriva med rätt ord. 

Jag minns att jag låg och grät varje kväll som gick.

 Jag låg alltid precis bredvid med våra ansikten mot varandra, så att jag kunde känna varje andetag han tog, jag låg alltid och höll honom i handen och jag minns att jag låg och titta på honom tills mina ögon inte orkade mer. Att somna varje kväll med en rädslan att inte veta hur mycket tid man har kvar med sitt barn, att somna med rädslan att det kanske är sista gången man ser sitt barn, det är en fruktansvärd känsla!

Och varje gång man vaknar hoppades man på att allt bara var en dröm, en hemsk sådan. 

Igår när vi åkte hem efter återbesöket spelades första mötet med våra föräldrar upp efter beskedet.

Vi satt på uppvaket och väntade på att Colin skulle vakna efter en narkos när jag får meddelande från mina föräldrar att dom var framme, att dom väntade på vårat rum. 

Jag kommer ihåg att Timmy sa flera gånger till mig "jag kommer inte klara av att gå in, jag kommer inte klara av att se dina föräldrar". 

Colin vaknade till och det var nu dags att rulla in på rummet..

Man kunde känna sorg i luften när man klev in, det är inte många gånger jag sett min pappa gråta, men då var han var helt rödsprängd.

När man såg sina föräldrar hälsa på Colin, kändes det mer som det var ett hej då.

Under den här perioden var jag helt inställd på att vi skulle få åka hem med en tom bilbarnstol.....

 

Men jävlar vad fel jag hade, vilken liten krigare vi har ❤