colinskampmotleukemi

Colin börjar se mer och mer ut som sig själv.

Det känns så skönt att se sin lilla pojke igen. ❤

Men sen får vi inte glömma bort att leukemi syns inte på utsidan. Den sitter på insidan. 

Utseendet är så skönt att de återgått till det normala och på bilder ser han väldigt pigg ut. Men verkligheten är så mycket mer annorlunda. 💔

Han är så hes och utmattad så han inte orkar skrika som vanligt. Det är som att någon tyckt på en mute knapp 🔇 . Man ser att han skriker men man hör inget.

Han går på smärtlindrande och lugnande för att kunna komma till ro. 

Han kräks hela tiden av både cellgifter och att han börjar få massa blåsor i mun och hals. Bara det här att byta blöja har blivit en kamp. 

Cytostatikan är så skarp så hans avföring fräter så han har fått massa sår i stjärten. Och inte nog med de gör även cellgifterna att han har diarré. 

Så det blir många jobbiga blöjbyten för lillen. Han skriker tills han spyr helt enkelt.

Inatt var det jobbigt, mamma hjärtat brast ännu än gång. Lillen hade så ont, varken jag eller Timmy har sett honom såhär någon gång innan.

Han grät av ren panik och nästan klättrade ur famnen på mig. Just där och då var jag så arg o ledsen. Vad fan har han gjort för att förtjäna det här? 

Trots natten som varit är han lite piggare idag än vad han var igår. Idag ska han få lite besök av sina syskon samt mor och farföräldrar och fira lite mini påsk 💙🐣

 Ha en fortsatt trevlig helg.