C
Jag måste erkänna, jag tycker det är jobbigt, jobbigt att se hur livet rullar på som vanligt utanför dom här sjukhus fönsterna. Här står liksom tiden still.
Ser bebisar som är jämngamla med Colin som utvecklas på ett sätt han inte är kapabel till nu. Eller rättare sagt, han orkar inte.
När andra föräldrar blir glada av att sin lilla bebis börjat krypa så blir jag istället överlycklig om han orkar amma...
Sen kommer ju självklart han med börja krypa och gå som alla andra, bara lite senare. Men det är ju det som gör mig så ledsen. Att bebis tiden försvinner. Den är ju trotsallt väldigt speciell. Iallafall för mig. Den tiden vill jag inte spendera på ett sjukhus.
Jag vill spendera min föräldraledighet hemma i vårsolen, med en liten filt på gräsmattan. Där han sitter söt med en liten solhatt och leker med alla saker han har framför sig.
Inte dra omkring på ett dropp med massa cellgifter, ett gift som håller honom vid liv.
Livet är orättvist 💔
Men jag är även så glad och tacksam för all kärlek och stöttning vi får av nära och kära. NI ÄR HELT FANTASTISKA!
Vi kunde haft de så mycket värre, vi får trots allt besök och massa kärlek nästan varje dag.
Inget fick mig att få så ont i magen som när en person som gått igenom samma sak. Inte fick besök på mer än 2 år.
Det har gått snart 2 veckor och det känns som en evighet. Hur känns inte 2 år då? 💔
Tack för att ni finns och ta hand om varandra💖
Glad påsk / Natalie
Njut av varje besök, varje liten stund av besök. ❤❤❤ jag tog mej igenom dessa år, nångång kanske det händer framöver med närvaro.